När man är liten så tänker man att man är så olik sina föräldrar och "nej, man ska inte bli som dom". Ju äldre man blir, desto mer börjar man förstå hur lik man är (och faktiskt tycka att det är helt ok ändå). Någon mer som känner igen sig? Jag är född och uppvuxen på landet i ett gammalt hus med trägolv som knarrar, öppna spisar som sprakar och dörrkarmar som man slår huvudet i. För varje år som går så blir jag bara mer och mer svag för liknande hus. Det är som de ropar på mig och säger "kom-och-ta-mig". När jag såg det här huset utanför Norrtälje så kände jag att jag säljer allt och flyttar dig bums! Nu fungerar det ju inte helt så, men oj, så svag jag är för liknande hus!